Vid den här tiden för 20 år sedan....
Vaknade Margaretha Nilsson och kände att ungen hon burit i runt åtta månader var less på att vara instängd och ville ut. Eftersom Margaretha var en kvinnosakskvinna och hade fött ut två fyra kilos ungar tidigare visste hon vad det handlade om. Eftersom det lilla samhällets barnbördshus hade julstängt fick hon helt sonika lämna den blivande tre-barnspappan med de äldre barnen och ta taxin till Gällivare sjukhus. Där, i ett sterilt sjukhusrum, efter timmar av svåra smärtor, kom så till världen ett litet flickebarn. Eftersom barnets far envisades med att köra runt till alla avlägsna släktingar han kunde hitta innan han kom till BB, välkomnades hon till jordelivet av sin mor, en läkare och två händiga barnmorskor.
Det barnet fick namnet Anna Elisabeth Nilsson.
Nu 20 år senare, efter åratal av kolik, sömnlösa nätter och öroninflammationer, och senare tonårstrots, gräl och tårar - men även år av glädje, stolthet och kärlek - sitter då barnet här. I en lägenhet i Kiruna i skydd av vinternatten och funderar. Hon vet inte vem hon är, vem hon vill vara eller vem hon har möjlighet att bli. Var ska hon bli den människan och tillsammans med vem? Hon är omgiven av människor som älskar henne, men ändå är det något som fattas. Kanske blev det fel från början, kanske hon fick med en grubblargen eller den där bygenen hon avskyr så mycket? Eller kanske det är så som hennes trötta och stolta mamma brukar säga, att hon alltid varit för klok och eftertänksam för sitt eget bästa? Flickan vet inte, kanske är hon bara knäpp.
Den inte längre purunga Margaretha brukar se på sin nu vuxna dotter och känna en värme i hjärtat. Men också en viss sorg i att hon inte längre är, och aldrig mer kommer att vara den lillgamla flickan som var så efterlängtad som ett barn bara kan vara. Vad hon kommer att bli och vara för person framöver, kan endast tiden utvisa.
Det barnet fick namnet Anna Elisabeth Nilsson.
Nu 20 år senare, efter åratal av kolik, sömnlösa nätter och öroninflammationer, och senare tonårstrots, gräl och tårar - men även år av glädje, stolthet och kärlek - sitter då barnet här. I en lägenhet i Kiruna i skydd av vinternatten och funderar. Hon vet inte vem hon är, vem hon vill vara eller vem hon har möjlighet att bli. Var ska hon bli den människan och tillsammans med vem? Hon är omgiven av människor som älskar henne, men ändå är det något som fattas. Kanske blev det fel från början, kanske hon fick med en grubblargen eller den där bygenen hon avskyr så mycket? Eller kanske det är så som hennes trötta och stolta mamma brukar säga, att hon alltid varit för klok och eftertänksam för sitt eget bästa? Flickan vet inte, kanske är hon bara knäpp.
Den inte längre purunga Margaretha brukar se på sin nu vuxna dotter och känna en värme i hjärtat. Men också en viss sorg i att hon inte längre är, och aldrig mer kommer att vara den lillgamla flickan som var så efterlängtad som ett barn bara kan vara. Vad hon kommer att bli och vara för person framöver, kan endast tiden utvisa.
Kommentarer
Trackback
