Skinnylizzy's journey

Nu sitter jag här och väntar på att håret ska torka, lyssnar på Looptroop och kliar mina skrynkliga händer.

Jag har insett att jag väntar för mycket. Jag försöker alltid vänta ut en massa saker,  men det slutar alltid med att jag fastnar i samma banor och aldrig tar mig lös. Jag är stolt som fan över mig själv att jag tar steget och börjar studera i Januari (om 33 dagar). Jag har många gånger bestämt mig för något men backat ur av ren feghet. Var nära att göra det när jag fick detta antagningsbeskedet också. Tänkte att jag kanske ändrar mig och vill bli nåt annat till hösten(ska jag vänta?). Tänkte att jag har ju så bra jobb och hyfsat med pengar. Tänkte att jag inte vågar. Men nu ska jag fan i mig våga. Jag kan inte sitta här hemma och deppa över mitt liv men samtidigt inte våga göra något annorlunda.

Fan om jag hade vart någon annan och läst min blogg hade jag tyckt vilken tragisk människa! Jag kanske är det, men jag försöker ta tag i saker nu. Livsomvälvande beslut och mycket hopp. Jag har ju ändå levt likadant i åratal. Är rädd för allt okänt, är rädd för vad folk ska tycka.

Jag intalar mig själv att jag är en självständig tjej som inte bryr sig om andras åsikter men det är bara bullshit för att försöka rädda min självkänsla. Jag är livrädd för att folk inte ska tycka om mig. Livrädd för att göra fel val. Men det går ju inte att fortsätta så, då blir man till slut en bitter och sliten kärring som hackar på vikarier på jobbet(inom omsorgen så klart) och skvallrar om andras liv. Jag har träffat för många sådana för att vilja bli sådan själv. Vet tom folk som är unga som beter sig som gnälliga bitterfittor för att de är missnöjda med sitt liv. Nä så vill inte jag må, och jag tror att man nånstans gör ett val när man blir en sådan. Det är ju i slutändan ens egna val som satt en där man är just nu. En hård insikt, att man inte kan skylla på andra.

Sen måste jag ju tillägga att ni kanske inte ser så mycket positivt här, men jag har bloggen mest som ventil för mina egna tankar. Känner mindre behov att skriva när jag mår toppen. Så allt är inte dåligt med mig :P

HIttade en bild från förra julen på mig och fina Sara, det hemska är att jag har samma förvirring nu som jag hade då, för ett år sen... men det börjar klarna efter mycket upp och nedgångar...

Kom hem efter jobbet i morse och tog hand om djuren innan jag gick och la mig igen. Kunde inte sova förrän vid två halv tre i natt ( jo vi ha rjour så vi får sova på jobet). Låg och vände och vred och tänkte så mycket att jag trodde jag drömde men sen upptäckte jag att jag var vaken trots allt. Det var en konstig känsla. För jag var inte trött nog för att ha sovit, men mina tankar bara far i väg och blir tillslut ett virrvarr av mysko fantasier. Till slut löste jag lite korsord och blev trött till sist.

Vad skönt det var att vara ensam hemma. Har inte varit ensam på tre veckor. Visst kan det vara mysigt också men jag är en sån som behöver vara för mig själv. När jag inte kan det på länge brukar jag sitta i duschen hur länge som helst. Det är lite som meditation, där får jag vara i fred (oftast) och vattnet är varmt och skönt och jag kan tänka i lugn och ro. Tyvärr så är det ju inte så bra för miljön att slösa en massa vatten på mitt ensamhetsbehov.


Nu ska jag nog äta mammas hembakta bröd med juledamer. Sen måste jag städa mig själv och lägenheten.

Känner mig helt orkeslös. Orkar int nåt! Känns som kroppen har satt sig på sparlåga och bara väntar på att få lite solljus. Är inte ens förväntansfull inför jul som jag alltid brukar vara. Har inte ens köpt en endaste julklapp. Men tur att jag vet vad jag ska ge alla. Bara att få ur mitt arsle ur soffan/datastolen och gå å fixa. Men inte i dag. Stan stänger om en halvtimma och det mesta ska jag beställa. Fast det måste jag ju också börja med för tänk om det inte hinner komma i tid? Sabla slöjävel jag är.
Hundstackarna får nöja sig med promenader och inte mycket stimulans. Men de verkar rätt nöjda ändå. Är ju så livat med alla valpar och valpbesökare här hemma :)

Det känns som en dyster och mörk evighet till nånstans mellan 9- 12 december, fast det bara är en vecka typ, och ännu längre evighet till januari. Change is coming, vet bara inte hur man ska fixa allt. Bara jag får veta...

 Och nu fick jag ett e-post meddelande från facebook. Hatar att folk måste skicka en massa requests och skit. Ska nog försvinna därifrån. men det är också jobbigt för man måste typ radera allt man har gjort där och tjorva en massa för att ta bort sitt konto. Har jag hört, är för slö för att kolla upp det själv.
Nä för fan nu kom det ett till.

det här var det slöaste och gnälligaste inlägget jag skrivit på länge. Nu ska jag sova tills det är dags för jobbet.

Lite mer härlig nostalgi hittade jag när jag ändå höll på å mysa på youtube. Vet inte vad de i min ålder lyssnar på i Ryssland, är för färgad av Gun Lundgrens politiska influenser. Sånt här fick vi lyssna på, förutom sovjets nationalsång och gammal rysk folkmusik;