Skinnylizzy's journey

Nu sitter jag här och väntar på att håret ska torka, lyssnar på Looptroop och kliar mina skrynkliga händer.

Jag har insett att jag väntar för mycket. Jag försöker alltid vänta ut en massa saker,  men det slutar alltid med att jag fastnar i samma banor och aldrig tar mig lös. Jag är stolt som fan över mig själv att jag tar steget och börjar studera i Januari (om 33 dagar). Jag har många gånger bestämt mig för något men backat ur av ren feghet. Var nära att göra det när jag fick detta antagningsbeskedet också. Tänkte att jag kanske ändrar mig och vill bli nåt annat till hösten(ska jag vänta?). Tänkte att jag har ju så bra jobb och hyfsat med pengar. Tänkte att jag inte vågar. Men nu ska jag fan i mig våga. Jag kan inte sitta här hemma och deppa över mitt liv men samtidigt inte våga göra något annorlunda.

Fan om jag hade vart någon annan och läst min blogg hade jag tyckt vilken tragisk människa! Jag kanske är det, men jag försöker ta tag i saker nu. Livsomvälvande beslut och mycket hopp. Jag har ju ändå levt likadant i åratal. Är rädd för allt okänt, är rädd för vad folk ska tycka.

Jag intalar mig själv att jag är en självständig tjej som inte bryr sig om andras åsikter men det är bara bullshit för att försöka rädda min självkänsla. Jag är livrädd för att folk inte ska tycka om mig. Livrädd för att göra fel val. Men det går ju inte att fortsätta så, då blir man till slut en bitter och sliten kärring som hackar på vikarier på jobbet(inom omsorgen så klart) och skvallrar om andras liv. Jag har träffat för många sådana för att vilja bli sådan själv. Vet tom folk som är unga som beter sig som gnälliga bitterfittor för att de är missnöjda med sitt liv. Nä så vill inte jag må, och jag tror att man nånstans gör ett val när man blir en sådan. Det är ju i slutändan ens egna val som satt en där man är just nu. En hård insikt, att man inte kan skylla på andra.

Sen måste jag ju tillägga att ni kanske inte ser så mycket positivt här, men jag har bloggen mest som ventil för mina egna tankar. Känner mindre behov att skriva när jag mår toppen. Så allt är inte dåligt med mig :P

HIttade en bild från förra julen på mig och fina Sara, det hemska är att jag har samma förvirring nu som jag hade då, för ett år sen... men det börjar klarna efter mycket upp och nedgångar...