Skinnylizzy's journey

För att jag inte är 16 längre. Tror den åldern var den värsta i mitt liv hittintills. Eller egentligen alla åren mellan 15 och 19. Depressionerna började redan i sjuan, men det var upp och ner i hela högstadiet, och kulminerade när jag hoppade av gymnasiet efter halva tvåan. Jag var förvirrad, bekräftelsebehovet var enormt, självförtroendet var på bottennivå och jag mådde dåligt och gjorde saker jag fick ångra bittert. Klart man har issues ännu och inte riktigt än har nått till att vara den person man vill vara, men shit vad man höll på då. Skäms bara jag tänker på vissa grejer. Och vill bara gråta när jag minns hur äckligt dåligt jag mådde i perioder. Vad jag tänkte och hur jag ville dö på riktigt i bland. Hur ont det gjorde. Tror inte det hade gjort ondare om någon hade stuckit en kniv i en.

Genom att jag själv mådde så dåligt sårade jag människor jag älskade, och det är det värsta med hela alltihop. Är så glad att jag och Mattias lyckades hålla i hop och hjälpa varandra till ett bättre mående och mogna i vårt förhållande. Det var nog inte lätt för varken honom eller min familj att leva med mig och mina problem.

De där perioderna har format den jag är idag. Depressionerna är borta men jag får hela tiden jobba på självförtroendet, och att inte falla tillbaka i det där mönstret när jag inte orkade upp ur sängen, gjorde dumma saker för att hävda mig osv. Jag betraktar mig inte som helt vuxen än, det gör jag inte. Men jag är stolt över mig själv att jag gick från att vara djupt nere i depressioner i perioder, avhopp från skolan och ett destruktivt beteende till att nu läsa en högskoleutbildning, leva i en familj med Mattias, och hundarna som betyder allt för mig, och i det stora hela känna att jag har kontroll över mitt liv.

Jag fick hela tiden höra att man inte kommer nån vart utan gymnasieutbildning, men jag fick jobb på hemtjänsten som jag klarade mig bra på, läste in betygen på folkhögskolan och kom in på sjuksköterskeutbildningen. Jag ska gifta mig i december med den man jag älskar mest i hela världen, och förhoppningsvis bilda familj och ha ett jobb jag trivs med i framtiden. På den fronten är jag fasen stolt över mig själv som har lyckats så pass hittills!

Och en annan sak är jag otroligt lycklig över, mina vänner som har fortsatt vara mina vänner ända sen vi lärde känna varandra, några sen vi var små och några som jag träffade i gymnasiet och blev mina allra bästa vänner. Tack för att ni finns! Jag hoppas jag någonsin kan göra så mycket gott för er som ni gjort för mig genom åren!

Ja, varför skriver jag det här? Jag satt och funderade och mindes, och på vad framtiden kommer att visa... Det kan man aldrig veta men jag har satt upp mål som jag vill nå, och om jag inte når dem så ska jag försöka att inte tracka ner på mig själv för det. Livet är inte enkelt, men det är sjukt mycket enklare nu än för några år sen.

Jag har inte alltid varit öppen med allt och folk kanske inte förstått hur dåligt jag mådde, men nu känns det så långt bakom att jag kan diskutera om det och reflektera med mig själv om varför det var så och hur det har blivit. Det känns lite som terapi för mig, för trots allt får man "återfall" i bland. Och jag tror också det är viktigt att, om man kan, prata om sånt här, för det är så många unga människor som mår så dåligt som jag gjorde, och många som tar steget längre och tar sitt eget liv till slut.

Annars sitter jag i soffan med Ture och Tintin på varsin sida om mig, och kollar Cirkus Möller i väntan på Idolfinalen. Jag gillar Erik typ. Och Mariette lite grann, men inte så värst i kväll. Rabih är sämst av allla, fattar inte ens hur han kommit så här långt, han ser ut och låter som en utvecklingsstört Nasse i Nalle Puh... Voi voi inte min idol i alla fall.

Nä nu har jag fått ventilera mina tankar nog för i dag, Ha en bra halloweenhelg!